Vilket kallt och blåsigt skitväder det är idag. Jag har frusit hela dagen. Åkte ut till stallet direkt efter jobbet. Tog ut Cielo ur hagen och matade i honom lite müsli och B-vitaminer. När han nästan ätit klart så kommer det en höpåse och blåser. Den kommer i en himla fart och Cielo blir rädd. Han vänder sig om men jag lyckas rycka tag i honom. Påsen passerar och blåser in i hagen. Den tar i en av de andra hästarna. Han reser sig och slår den ena framhoven i en av de övre trådarna. Cielo kryper ihop och vill bara tillbaka in i hagen. Han är nu helt säker på att påsen kommer att äta upp honom. Jag försöker hålla honom samtidigt som jag försöker få fast höpåsen. Det är lönlöst. Jag förstår att jag aldrig kommer att orka hålla Cielo. Han ser dessutom glipan i staketet och har redan huvudet inne i hagen. Jag släpper och han lyckas ta sig in.

Jag står där med tre uttöjda handtag i handen och försöker att driva bort flocken från grinden. Jag lyckas. De lugnar sig snabbt. Jag gör en provisorisk lösning på grinden, tar fast påsen och trycker fast den under min ryktpåse. Går in i hagen för att titta till hästen som reste sig. Han är hel och lugn. Går fram till Cielo. Tar fast honom i grimskaftet och leder honom tillbaka till grinden. Vill inte att han ska vara rädd. Han är modig oh kommer med mig. Duktiga Cielo. Blåsten har dock lyckats få tag i påsen och den har lirkat sig loss. Såklart kommer den mot oss igen. Cielo tycker att det är bättre att fly än illa fäkta. Jag får lov att släppa honom ännu en gång. Han och flocken står tätt tillsammans när jag kommer för att hämta honom...igen. Jag har denna gång tryckt ner höpåsen i min ryktväska. Cielo kommer snällt fram. Nyfiken och inte riktigt säker på om han egentligen ska vara rädd. Han kommer med mig upp till grinden. Vi står där och jag berömmer honom. Tar av grimman och han går iväg för att äta.

Mitt uppdrag blir då att försöka ta reda på hur jag ska få lagat grinden. Återlämnar höpåsen till sin ägare och haffar Anne. Hon hjälper mig att få tag på isolatorer och handtag. Jag får även låna hennes morfar. Han hjälper mig att fixa grinden. Ser att det inte är så farligt när jag väl tar mig en närmare titt. Det var bara tre av de fyra handtagen som fått stryk. Trådarna, stolparna och allt annat är helt. Det var skönt. Det var tur att det är ljust så länge på kvällarna nu och att jag fick så trevligt sällskap till att hjälpa mig där ute i snålblåsten.

Väl hemma igen så står polisens hundpatrull utanför huset. Jag lämnar hästkläderna i källaren och beger mig till min lägenhet. När jag öppnar dörren till trapphuset så står lilla Nemo öga mot öga med en stor schäfer. Han försöker att  skälla. Det skulle han inte gjort. För schäfern skäller då tillbaka. Nemo vänder på klacken och jag stänger dörren. Bestämde mig snabbt för att gå en annan väg.

Nu är jag dock hemma. Är helt färdig. Ska kolla på "The big bang theory". Idag är det dessutom dubbelavsnitt av "Grey's". Tänkte försöka hinna jobba lite, får se om jag ids ;) Känns som att jag haft nog med äventyr denna kväll.

“Friendship," said Christopher Robin, "is a very comforting thing to have.”

Det finns ingenting som gör mig så varm i hjärtat som min lilla ponny. Jag har haft en tuff dag idag och när jag och Nemo närmade oss hagen så ropade jag på Cielo. Han tittade upp och kom gående mot grinden. Mitt hjärta klappade hårt och jag kände mig som den lyckligaste i hela världen. Klev in i hagen och vi bara stod där...och goades. Jag klappade honom, strök den tjocka vinterpälsen och han tryckte ner sin lilla mule i luvan på min tjocka jacka. Jag tog fram en borste ur fickan och stod där, mitt i hingstflocken och borstade lilla Cielo. De andra hästarna fick också var sin mysstund. Cielo tyckte dock inte att det var helt ok. Han ville ha sin mamma för sig själv :) 

Tänk vad bra min dag blev helt plötsligt. Det är detta som kallas kärlek. Jag ville inte lämna honom när det var dags att åka hem igen.

 “We'll be Friends Forever, won't we, Pooh?' asked Piglet.
Even longer,' Pooh answered.”    

Jag fortsätter att imponeras av min lilla fölunge. Idag har vi varit på en lång promenad med Anne och La Furia. La Furia är Annes fölsto. Cielo ser dock riktigt liten ut bredvid henne. Han är så liten och söt, behändig helt enkelt :) Jag tycker om att han är liten, det är svårt att vara sötare än Cielo. Som Anders säger: Han ser ut som en stor häst men i ett litet format :)

Cielo tyckte att det var superspännande att träffa Furia och att komma ut på nya äventyr. Han han uppförde sig exemplariskt. Blir så glad i honom! När vi gick hemåt så bestämde jag att det var vår tur att stänga vägbommen. Cielo hängde på och tyckte inte att det var det minsta farligt :D Han är så rolig för han hänger bara på mig vad jag än gör. Det är som att han är helt säker på att jag aldrig skulle lura in honom i några farligheter.

Väl tillbaka på gården så var han riktigt trött. Många nya intryck och långt att promenera. Tänk vad spännande tillvaron som fölunge kan vara. Jag är också helt slut. Det är ett tufft jobb att vara mamma ;) Ska nu sträcka ut mina ben på soffan och kolla tv innan jag tar tag i disken.

Jag har nu sett ett antal avsnitt av Ceasar, ni vet han som fostrar hundar eller deras ägare ;) Nemos ras, yorkshireterrier, verkar stå för en hel del avsnitt i denna tv-serie. Jag har i och med dessa avsnitt konstaterat att min lilla Nemo är väldigt rastypisk. Han är liten och otroligt söt men har en del egenheter som jag inte trodde att någon annan hund hade. Nu är det bevisat att han inte är ensam. Det värmer mammahjärtat. Jag har alltid älskat Nemo. Jag har älskat honom trots att han kan vara riktigt pestig och trots att jag borde skämmas över hur han egentligen uppför sig så sväljer jag bara.

Denna morgon vaknade jag av att han vände på sig, han lade sitt lilla huvud på min axel och tryckte sin lilla blöta nos mot min kind. Det är så man säger god morgon i vår familj. Han gör mig glad när jag är ledsen. Det är tur att jag har Nemo. Han lyfter min dag. När vi skulle ta vår promenad i morse så kände jag mig så här:

Lite vissen helt enkelt. Men som ni förstår av bilden så var jag inte den enda i detta hushåll som kände sig så. Väl ute så släppte jag lös Nemo i skogen. Vi kastade pinne och han var på ett strålande humör. Blir glad bara av att se honom springa runt i sitt nya fleecetäcke. Det är lika många stjärnor på det som han plockar ner till mig varje dag.

Nu är årets sportlov snart över. Runt om i Sverige finns det just nu ett antal barn och ungdomar som fasar för morgondagen. Av olika anledningar. Det känns hemskt att säga men det finns så mycket där ute som inte står rätt till. Samtidigt som jag kan anse att det är en lyx att kunna säga att det är tråkigt att vara i skolan. Det är en lyx att ens ha möjligheten att tycka att skolan är tråkig. Jag har varit lite vissen i några dagar. Jag gillar att vara ledig samtidigt som det ofta får mig lite på kant med mig själv. Jag tänker mycket när jag är ledig. Jag tänker på allt som är så orättvist. Nu pratar jag inte om mig själv och mina bagateller till problem.

Det finns många, in mina ögon, i-landsproblem. Att tycka skolan är tråkig är ett av dem. Jag är glad för att jag gjorde den resa som jag gjorde för några år sedan. Jag kan fortfarande komma ihåg detaljerna från den dagen då jag besökte familjerna som bodde ute i djungeln. Det var en lång dag. Jag hoppade in i jeepen klockan sex på morgonen. Sju timmar senare var vi ute i terrängen. Där bytte vi färdmedel. Den elefant som skulle frakta mig till den familj som bjudit in mig och min vän, gick ner på knä för att jag skulle ta mig upp. Jag fick en hacka placerad i handen. Det var med denna jag skulle kommunicera med elefanten. Jag skulle peta med den högra foten på höger öra om den skulle svänga till höger och med vänster fot på vänster öra om jag ville svänga vänster. Så långt var jag med. Det var inte så svårt, det svåra var trots allt att sitta på elefantens nacke utan att kana av :) När elefanten skulle stanna eller om den inte lyssnade så skulle jag ta min lilla hacka och banka den i pannan. Lät helt absurt men så fungerade det.

Tror jag satt på den där elefanten i över en timma innan vi var framme. När vi kom fram så kom befolkningen och tog emot oss. De var så glada och tjejen jag lärt känna, hon som bjöd hem oss var väldigt mån om att få visa oss runt. De hyddor som de bodde i var rena och prydliga. De verkade dock vara rätt så många som bodde i varje hus. De hade inte mycket mat men de delade gärna med sig av det de hade. De kokade en stor kastrull med ris och vi åt detta som att vi inte sett mat förut. De slevade upp nytt så fort vi hade slut. Jag kunde se att de inte var lika generösa med varandra. Det viktiga var att förse oss gäster med mat. Det värkte i mitt hjärta och jag log och sa att var jag mätt. Denna dag var verkligen en realitycheck för mig. Jag hade under min första vecka bara fått se de stora turistkomplexen. Jag hade funderat på vart alla de som arbetade på dessa turistanläggningar egentligen tog vägen när deras arbetsdag tog slut.

Jag har länge tänkt att jag ska åka iväg som volontär. Lära barnen att läsa och skriva. Se till att förse dem med mat för dagen. Samtidigt som jag känner att min lilla insats inte är så mycket i det stora hela. Jag kan bidra med så lite till ett problem som är så stort. De veckor eller månader som jag skulle stanna är kanske inte så mycket att offra för mig men det skulle säkert vara av betydelse för de som skulle träffa mig. Jag bara önskar att jag skulle få bidra med någonting och få se när barnens ansikten lyser av att få lära sig läsa och skriva. Låter kanske som att jag inte har koll på hur tungt mitt eget liv skulle bli i och med detta. Allt jag skulle få se och vilka kulturkrockar det skulle bli. Jag skulle aldrig någonsin kunna förbereda mig för detta men jag vet att jag skulle klara det. Att resa iväg som volontär är inte gratis och jag ska trots allt klara mig. Det är denna del som jag inte har helt klart för mig.

Detta är någonting som jag funderat på i flera år. Varje gång som jag bara vill komma bort och när jag känner att det jag egentligen gör här hemma inte är av så stor vikt så vill jag fly till de som verkligen behöver min hjälp. Låter som att jag drömmer om att rädda världen men det är inte riktigt vad det handlar om. Vet inte, det kanske bara är en egogrej?

Jag tror att vi är i en kris Cielo och jag. Han testar mig som ett trotsigt litet barn. Han vägrar att låta mig komma nära honom. Jag får gå bakom och locka och locka, ändå går han iväg. Idag blev jag så less att jag drev iväg honom och gick iväg för att klappa på en av de andra fölisarna i stället. Då plötsligt kände jag en mule leka med mitt hår. När jag vände mig om så stod han där och var då väldigt samarbetsvillig. Jag tog på honom den nya fina lädergrimman som jag köpt. Den var storlek ponny men jag fick spänna åt allt som gick. Trots detta var den ändå lite stor.

Han ville dock inte komma med mig när vi skulle gå. Han stod stilla, helt stilla. Jag varken drog eller lockade på honom. Bara väntade...och väntade...och väntade. Solen sken och jag passade på att låta strålarna fångas av mina vinterbleka kinder. En av tvååringarna kom och knuffade på och då gick Cielo snällt med mig till grinden. Jag vände mig om och klappade den snälla kompisen som tack. Cielo hängde snällt på ut ur hagen och stod blickstilla när jag borstade honom. Orkade inte gå in utan valde att borsta ute i solen. De andra hingstarna röjde runt i hagen och var helt galna. Cielo reagerade inte det minsta. Han stod helt stilla och bara njöt av att bli borstad och kliad. Jag tog med honom till ridhuset och den här gången var det inte lika läskigt. Han börjar nog förstå att speglarna inte visar en häst...på riktigt. Vi stannade på gården och pratade med Anne, Cielo stod snällt och stilla. Han gick hela vägen till hagen bredvid mig och anpassade tempot efter mig. Jag tog av honom grejorna och packade ihop. När jag var på väg att gå så kom han i full trav mot mig och gnäggade. Så gullig. Jag förstod att han inte hittade sina kompisar och det var helt tydligt att han ville ha hjälp att söka. Ställde ner grejorna och gick in i hagen igen. Han hängde på mig. Vi tittade i skogen, ingen där. Ingen i ligghallen. Gick vidare och längst bort på ängen hittade jag dem. Ropade på Cielo som hamnat på efterkälken eftersom han blev hungrig när vi passerade maten. Han reagerade snabbt när jag visslade på honom. De andra hästarna kom för att möta honom. Lilla Cielo var varken orolig eller nervös över att vara ensam. Han tyckte nog att jag kunde göra jobbet, att söka kompisarna medan han käkade :) Busunge. När han förstod att jag hittat dem så sprang han till mig och passerade för att möta upp sina kompisar. Superlycklig. Jag vände för att gå tillbaka till grinden. Då hörde jag en gnäggning som jag kände igen. Jag kastade en blick över axeln och såg att Cielo kom mot mig. Gick dit och klappade honom. Sa hej då och trampade iväg med mina nyinköpta superbraiga skor.

Jag tycker vi ska skicka Sean Banan till schlagerfestivalen. Hoppas han vinner. Han är helt klart den roligaste och jag kan säga att jag blir riktigt glad när jag ser honom :D

Idag var det äntligen dags att få verkat hovarna. Cielo var inte alls lika upprymd över dagens aktivitet som det jag uppenbarligen var. Han vägrade att låta sig fångas när jag skulle ta in honom. Jag fick jaga efter honom i säkert 15 minuter. Då ledsnade jag och kastade mig runt halsen på honom och nöp fast i näsan. Han blev helt paralyserad och plötsligt stod han med grimman på sig utan att förstå hur det egentligen gick till. Han kom snällt med i ungefär tio meter sedan frös han fast. Han rörde sig ingenstans. Jag drog och stretade med honom och lyckades bara få honom ytterligare 10 meter inom loppet av 20 extra minuter. Då ringde jag Anne för att få assistans. Helt plötsligt kommer en av tvååringarna och biter honom i rumpan och knuffar på, då började han röra på sig och jag skyndade mig att hänga på. Tack snälla hagkompis. Roliga lilla Cielo. Solen gassade och jag var helt genomsvettig när jag väl kom till grinden, där mötte Anne mig med ett stort leende. Cielo är nu känd som hästen som frös fast ute på lösdriften.

Inne i stallet kom jag på att jag behövde prova att spola av hovarna eftersom de var riktigt leriga, precis som resten av hästen. Startade vattnet och han stod snällt. Spolade av första hoven utan problem. Sedan var det färdigt och han ville absolut inte spola av fler fötter. Jag suckade och bestämde mig för att inte bråka med honom eftersom det viktiga idag faktiskt var att bli verkad. Flyttade över honom till skoningsplatsen. Dörren till baksidan stod öppen vilket gjorde att han hade bakgården bakom rumpan. En av hovslagarna var på plats och sprang in och ut genom dörren. Cielo brydde sig inte alls. Han bara stod och njöt av att bli borstad. Det är helt otroligt hur skönt han tycker det är att bli ompysslad :) När vår hovis Martin kom så hälsade han snällt och jag talade om att han kan vara lite hoppig när man lyfter hovarna. Martin log och sa att det är en liten fölunge. Han är inte så tung, det här löser vi nog. Det kändes riktigt bra att höra. Cielo visade en del av sitt register på första hoven men vi samarbetade och han gav sig snabbt utan att vi egentligen behövde göra annat än att inte ge oss. Resterande tre hovar gick som en dans. Jag blev så stolt över min lilla häst. Han var lugn och avslappnad och lät M göra sitt jobb. Han hade trampat in lite skit i lamellranden på vänster bak men jag skulle bara se till att rengöra ordentligt så skulle det inte vara någon fara.

Jag ledde ut min lilla häst och han gick så snällt bredvid mig. När jag släppte ut honom så ville han inte lämna mig. Det var nog hans sätt att säga förlåt för sitt lilla bus när jag skulle ta fast honom ;) Jag vet att det kommer att vara samma process i morgon men det gör ingenting för då har jag ingen tid att passa och kan gå bakom honom en hel dag. Behöver nog åka ut tidigt så jag hinner få fast honom innan det blir mörkt ;) Det är tålamodsprövande med en fölunge. Det passar mig utmärkt, jag behöver träna på det. Hur det än är så varje gång han provar mitt tålamod så blir jag bara mer förälskad i honom. Och när han lyckas så känns det i hela kroppen och jag kan inte bli mer stolt än vad jag blir då. Det är lite lustigt. Han lär sig så mycket varje dag och jag får vara med och dela hans upplevelser. ibland önskar jag att jag kunde få se världen genom hans ögon. Tänk vad snurrigt allt måste verka. Han tycker säkert att jag är helt galen. Inte riktigt klok i alla fall.